Många löpare följer sitt VO2-max-värde i Garmin-klockan och ser det som ett mått på formen. Det kan absolut vara en intressant indikator, men det är viktigt att förstå att det handlar om en uppskattning – inte ett faktiskt fysiologiskt test.
Garmins VO₂-max-värde baseras på en algoritm som analyserar relationen mellan puls och tempo under löpning. Det innebär att klockan inte mäter din syreupptagningsförmåga direkt, utan räknar fram ett värde utifrån hur kroppen verkar reagera under träning.
Det gör också att flera saker kan påverka siffran utan att din faktiska kondition har förändrats.
Till exempel kan kuperad löpning ge ett missvisande värde. När pulsen stiger i backar utan att tempot ökar lika mycket kan klockan tolka det som sämre löpekonomi eller lägre kapacitet än du egentligen har.
Pulsmätningen spelar också stor roll. Om pulsen registreras fel – till exempel vid kallt väder, dålig hudkontakt, handledsmätning som tappar signal eller ett pulsband med svagt batteri – påverkas VO₂-max-uppskattningen direkt. Eftersom algoritmen bygger på just puls-tempo-relationen blir kvaliteten på pulsdatan avgörande.
Yttre faktorer som värme, kyla, stress, sömnbrist och trötthet kan också höja pulsen och därmed påverka värdet, även om din kondition är oförändrad.
Det betyder att VO₂-max i klockan ibland kan svänga mer än den faktiska formen gör.
Det mest användbara sättet att se på VO₂-max-värdet är därför som en långsiktig trend snarare än en exakt siffra. Tittar man över månader eller säsonger kan det ge en rimlig indikation på utvecklingen, men från vecka till vecka säger det ofta mindre.
För att följa progression i träningen finns ofta mer tillförlitliga signaler:
att du kan springa snabbare i samma ansträngning
att pulsen sjunker vid ett visst tempo
att återhämtningen fungerar bättre
att passen känns stabilare över tid
VO₂-max-värdet i klockan kan alltså vara en intressant datapunkt, men det är helheten i träningen och kontinuiteten över tid som verkligen visar om du blir bättre.